allt under himlen

Ännu en vacker, vacker höstdag och jag mår lite bättre. Har varit ute på gården en stund och njutit av solskenet och alla vackra färger och den kyliga, klara luften. Höstens första frostmorgon. -3 och is på bilrutorna när jag klev upp halv 7 för att vinka av Sambon.

Vad jag borde pyssla med just nu är förstås italienska. Gör jag det? Nej.
Jag roar mig med japanska… Jag känner att glädjen för det börjar komma tillbaka och upptäcker hur mycket jag saknat det. Det är så roligt! Och så vackert!

Till Brunis stora fasa går jag hela tiden omkring och sjunger på den här… (Av någon anledning är det tydligen extra hemskt när jag sjunger på japanska, Brunis tycker det är hur konstigt som helst.)

上を向いて歩こう ue o muite arukō ([I] shall walk looking up)
涙がこぼれないように namida ga kobore nai yō ni (so [my] tears won’t fall)
思い出す春の日 omoidasu haru no hi (remembering spring days)
一人ぼっちの夜 hitori bocchi no yoru ([on this] lonely night)

(Från Wikipedia.)

Men nu är det dags för förmiddagskaffe. Någon som vill ha en mugg, eller två?

Jag har tillbringat min måndagsmorgon jobbandes på projektet som jag avsade mig men som jag fortfarande inte är av med.
Irriterad. Ilsken.
Förkyld.

Men solen skiner och himlen är blå!

Vi åkte en sväng för att njuta av det underbara vädret. Kallt men soligt och friskt och härligt!

Himlen är så blå så det nästan gör ont i ögonen!