Vi vaknar tidigt även söndag morgon, runt 7-tiden. Vi äter frukost i lugn och ro och planerar dagen. Elisabet gör en paj som vi ska äta senare, och då ska vi även få sällskap av Elisabets son. Vi ska också hinna med ett besök hos Malin innan det är dags att bege sig till Svedala, där vi ska gå på körkonsert i kyrkan. Vi ska inte bara njuta av vacker sång och musik, vi ska också träffa LindaLotta - hon sjunger nämligen i den kören! Å vad vi längtar!

Efter frukost och pajlagande promenerar vi genom Sandskogen ner till havet.

Det är soligt och varmt och friskt och som vanligt alldeles, alldeles underbart. Skorna åker genast av och jag gräver ner tårna i sanden. Elisabet tar sig ett dopp medan jag går omkring och fotograferar havet och stranden, och faktiskt även Badnymfen själv. Jojomensan. Bäst ni tittar ordentligt nu, för det dröjer nog länge innan jag postar någon bikinibrud igen.

Märks det att man umgåtts med ett pilproffs? ;-) 

Å, det är så härligt att promenera omkring i sanden. Vinden är frisk men skön.
Jag mår bra, kroppen mår bra. All oro och stress och rastlöshet är borta. Inget bråttom, ingen stress, inga borden.

För första gången på ja… evigheter, tänker jag inte ens på magen. Jag känner mig inte jagad. Alla taggar jag haft utåt, är borta.

Efter ett tag promenerar vi vidare, längs med havet. Vi passerar bl.a. rader med vackra små badhytter.

En lång bit går vi längs med havet. Solen skiner och värmer ordentligt. Nästa gång jag far ner ska jag packa shorts - oavsett årstid! Bäst att vara på den säkra sidan…  

Efter ett tag viker vi av inåt Sandskogen igen och sedan kommer vi till regementet, som nu är omgjort till lägenheter och biograf och små butiker och caféer och allt möjligt. Jättemysigt område!

Där finns också inspelningsstudio för Wallander-filmerna.

När vi så är hemma igen är vi törstiga och varma, det är riktigt varmt ute. Det blir varsin snabbdusch, och sedan är det dags att fara hem till Malin, så det gör vi. Där får jag se poolen och fantastiska rosor och ett alldeles nybyggt stall, och så hälsar vi på i hagen, hos Tage och hans kompis Simson.

Sen sitter vi inne på gården och fikar i solskenet. Vi dricker kaffe och äter toscakaka och pratar om allt möjligt, och det är så himla trevligt och jag kan knappt fatta att jag faktiskt sitter i Skåne och fikar med två (alldeles underbara!) bloggvänner!
Hundarna Bosse och Kajsa vill också vara med och jag får en massa hundgos.

Till slut måste vi slita oss från värmen - både solens och Malins - och bege oss hemåt igen, för vi ska ju äta tillsammans med Elisabets son. När vi kommer hem sträcker jag ut mig på soffan en stund. Bara för att vila benen lite, men rätt vad det är, så kommer Elisabets son för att äta med oss, och där ligger jag på soffan och sover gott… Snyggt första intryck han måste ha fått av mammas gäst, haha.

Vi äter Elisabets supergoda paj (med broccoli, skinka, ädelost m.m.) och beundrar sonens nya tjusiga laptop. (Nä, Anders, jag är inte ett dugg avundsjuk. Inte ett dugg. Vad är väl en sprillans ny laptop med stor, superskarp skärm mot min flera år gamla med ickefungerande skärm, ihopkopplad med en vanlig klumpig och inte särskilt skarp skärm? Pffft!)
Varken Elisabet eller jag är så värst hungriga egentligen, inte efter all toscakaka vi stoppat i oss hos Malin Både Elisabet och jag proppar i oss mat, alldeles utsvultna.

Vid halv 5-tiden ger vi oss av mot Svedala för att gå på konsert. Å vad roligt det ska bli!!
Ännu en biltur genom det vackra, vackra landskapet.

En timme innan konserten ska börja är vi framme vid kyrkan i Svedala. Kören står där framme och övar en sista gång när vi kommer in i kyrkan. Jag känner igen LindaLotta direkt, och hon känner igen oss också och vinkar glatt.

Kyrkan är verkligen jättevacker!

Vi hinner ge Linda varsin stor kram och prata lite, innan hon måste iväg och äta och dricka lite innan konserten. Linda är hur vacker och trevlig som helst (ingen överraskning alls) och det känns inte alls som det är första gången vi möts.
Elisabet och jag slår oss ner i en kyrkbänk och sitter där och beundrar kyrkan och småpratar lite medan vi väntar på att klockan ska bli 18. 

Och då, plöstligt, står där två personer och de tar i hand och säger "Hej Ellis och Elisabet!" och de ser hur filuriga ut som helst! Vi fattar ingenting. I mitt huvud går jag igenom först Elisabets länklista och sedan min egen i vild panik - är detta två bloggare som fått nys om att vi skulle hit ikväll?! Jag känner inte igen dem, och de passar inte ihop med någon i resp. länklistor! Jag nickar ja och javisst åt allt de säger under det att jag febrilt försöker komma på vilka i hela fridens namn de är - de beter sig ju som om vi borde veta exakt vilka de är, å så pinsamt! 

Vi måste ha sett hysteriskt roliga ut båda två, som vi satt där och bara gapade, totalt förvirrade.

Men det är varken kyrkvärdar, som Elisabet tror, eller bloggare vi borde känna igen - det är LindaLottas mamma och LindaLottas man!!!    Ååå så roligt!!

Sen sitter vi och surrar med dem medan vi väntar på att konserten ska börja, och de är, som alla andra jag mött på denna resa, hur trevliga som helst! (Och Elisabet passar förstås på att få sig en vänsterhand till samlingen också.)

Och så börjar då konserten, och som de sjunger!!! Det är som om taket lyfter och himlen väller in!
Först är det några låtar från Jesus Christ Superstar, och när de sjunger I don’t know how to love him… då säger det brak inuti mig när jag hör dessa rader:

I’ve been changed, yes really changed.
In these past few days, when I’ve seen myself,
I seem like someone else.

för det är precis så jag känner det! Som om jag är helt ny människa. Denna resa har öppnat och förändrat så mycket inom mig!

På det följer så mycket vackert så ojojoj, och där är två killar som sjunger så otroligt bra solon (bl.a. den här killen) och en urtjusig kille med hästsvans som vi damer nog alla tittar lite extra på, och det spelas och sjungs så det svänger hejvilt! Förutom stycken från Jesus Christ Superstar bjuds vi även på Beatles, gospel och ett schlagermedley.

Efteråt blir vi hembjudna till LindaLotta och Micke, Lindas mamma följer också med, och så får vi se hur fint de bor - så hemtrevligt, varmt och välkomnande! Där sitter vi sedan runt bordet och dricker kaffe och äter jättegod äppelkaka och ja, det är så trevligt och roligt och vi skrattar så tårarna rinner ibland. Det känns som om vi känt varandra i åratal allihop! (Det var så himla roligt så jag glömde att ta fram kameran! Ni får gå till Elisabet och Linda och titta på deras bilder.)

Nå, hur gärna vi än vill kan vi ju inte gärna stanna hela natten och snacka - våra värdar ska ju upp tidigt och jobba och jag ska upp tidigt för att fara norrut - så till slut måste vi bryta upp.  

Eftersom vi är lite osäkra på hur vi ska köra för att komma rätt så säger LindaLottas mamma att vi ska köra bakom henne, och när vi kommer till en rondell ska vi svänga medan hon kör rakt fram - eller tvärtom. Ja, hur var det nu? När vi sitter i bilen har vi förstås glömt hur det var, och vi kör och kör bakom henne, och funderar hit och dit på när det var vi skulle skiljas åt egentligen. Stackars bettankax, hon börjar väl snart tro att vi förföljer henne, att vi tänker följa med henne ända hem! Men till slut kommer vi i alla fall på hur vi ska åka, och bettankax verkar lättad för hon vinkar med hela armen utanför bilen och vi vinkar glatt tillbaka, och så drar vi mot Ystad.

Vi är båda så alldeles uppfyllda av denna rent magiska kväll, så skrattet och pratet bubblar ur oss - om polisen stoppat oss då hade de slängt oss i finkan över natten, jag lovar. De hade garanterat trott att vi var höga på någon kemisk substans.
Vi far genom natten, under en himmel översållad med stjärnor och vi mår båda så outsägligt bra, det är ren lycka, så där så man nästan spricker!

Efter en så underbart lugn och fin morgon med god frukost (inklusive bloggande, ring så spelar vi och mycket prat) ger vi oss ut.

För att vara säkra på att vi tar rätt väg (eller kanske för att vi ska hitta tillbaka?) tar vi med oss atlasen. Man vet aldrig, vi kanske far långt bort?

Jag sitter bak, eftersom det är en barnstol monterad fram.
Känner mig som en kunglighet med privatchaufför - det fattas bara ett par mörka solglasögon och så ett par vimplar framtill på bilen.

Vädret är underbart soligt och varmt och vi åker genom ett landskap som för mig är så vackert så jag nästan tappar andan. Till slut tar orden slut och det blir mest "oj!" hela tiden.

Första stoppet blir Olof Viktors café och bageri i Glemminge. Där ligger nybakt bröd i drivor och det doftar så gott så gott! Där finns också oljor och teer och allt möjligt gott. Jag köper en påse te: "Japanese Lime" för det doftar så underbart (jag har smakat det nu och jag kan säga att det smakar inte som det doftar… men sniffa på det ibland kan man ju göra).

Innergården är lika vacker och inbjudande som resten. Vilket ställe!! 

Efter det far vi till Kåseberga. Och där blir det ännu fler "oj!", för det är så blåsigt (jag tycker om när det blåser!) och friskt och öppet och härligt, och nere i hamnen slår vågorna mot piren så skummet stänker och bakom oss tornar gröna kullar upp sig och ja, det är bara så otroligt fantastiskt underbart! (Och jag bara går och ler hela tiden. Jag lever! Verkligen lever!)

Vi går upp mot toppen, stigen går uppåt uppåt, det ser ut som den går ända upp till himlen. Då och då stannar vi och pustar ut beundrar utsikten.

När vi så äntligen är framme, högst upp, och jag är svimfärdig och lider av akut andnöd uppiggad och alert efter en stärkande promenad uppför kullen, då möts vi av så fina, vita kossor. Jättefina är de! Fast lite läskiga också, för de är verkligen stora.

Elisabet ska förstås visa sig på styva linan och går glatt fram till en rejäl koloss och börjar gulleprata med den och ta kort och klia pannan. Det är bara det att just den kolossen är en tjur. En massiv, enorm tjur!

Mina ben förvandlas genast till om möjligt ännu sladdrigare gelé (jo, trots min goda kondition, ähum, så är de allt liite trötta efter backen upp) och jag säger bestämt att nu är det dags att gå vidare. Jodå, det är det absolut. Och när tjuren sänker sitt enorma huvud och börja gå mot Elisabet, ja då tycker även hon att det nog får räcka. Jag funderar på att ta en bild, men stoppar istället raskt undan kameran och börjar gå mot stenarna istället, ivrigt upprepande att "han måste ju vara en snälling, annars skulle de väl inte ha honom lös här bland folk"…

Ales stenar (som jag fram till nu trott hette Ale stenar) är verkligen en mäktig syn! Och de ligger ju på en sådan andlöst vacker plats, effekten blir fantastisk! 

Elisabet säger "du måste gå ut mot kanten och njuta av utsikten!" (hm, vill hon redan bli av med mig?   ) så det gör jag. Nu lider jag av höjdskräck, så närmare kanten än så här kommer jag inte:

Men det gör inget, för jag ser ju hela härligheten ändå. Vi står där en stund och det blåser och kläderna fladdrar och lite suger det i magen för jag är bra nära kanten ändå, tycker jag, men ååå vad det är härligt! 

Jaha, sen ska vi ju tillbaka ner igen, och det innebär att vi måste gå förbi Herr Tjur och hans harem en gång till… Just när vi kommer håller Herr Tjur på och hm… vänslas… med en av damerna, alldeles precis brevid där vi måste gå igenom. Han kommer av sig alldeles och jag inbillar mig att han inte är särskilt glad över att vi kommer och stör.

Han börjar gå mot oss, och jag skyndar mig raskt över till tryggheten på andra sidan "grinden" och tur är väl det, för när jag vänder mig om är detta vad jag ser:

Och då, då kommer det en man och börjar vifta med sin röda jacka och hojta olé! Herr Tjur står mest och glor på honom och undrar vad i hela friden han håller på med (så vi får väl anse det bevisat att Herr Tjur verkligen är en snälling), men jag är i alla fall glad att jag är i säkerhet på andra sidan. 

Väl nere i tryggheten i hamnen igen går Elisabet in och handlar i en fiskbutik. Jag får inte komma med in, för det är hemligt vad hon tänker köpa.

Nästa stopp på resan blir Sandhammaren.
Solen skiner och värmer så gott och himlen är knallblå och vinden som vanligt frisk och härlig. Vi tar av oss skorna och går barfota mot stranden. Redan här anar jag att detta blir något alldeles extra.

Och det blir det. Verkligen. 

Det är så vackert så jag vet knappt inga ord som kan göra det rättvisa, så det är knappt nån idé att ens försöka. Bilderna får tala istället.

Vi slår oss ner på en handduk i sanden och Elisabet dukar upp dagens lunch. Det är färskt dinkelbröd och rökta musslor och räkor och alldeles nystekt strömming, som nästan smälter i munnen.

Där sitter vi och bara njuter. Maten smakar helt fantastiskt gott, och allt är så enkelt och så härligt. Jag lovar, det finns inte en restaurang i hela världen som slår detta!

När vi sitter där, då vet jag att jag har funnit det rätta för mig. Det är svårt att förklara, det bara kändes i hela mig att det här, det är rätt. Inte bara just Sandhammaren utan hela alltihop. Ystad och området runtomkring.
Något har väckts till liv inom mig, efter att ha varit inspärrat i åratal.

Jag har fortfarande knappt någon värk, och magen är normal. Normal! Det har jag inte upplevt på säkert 5 år - inte under en endaste dag ens!
Det är som att jag gått insvept i lager på lager på lager av blytunga kläder och nu bara lyfts de av mig. Jag kan andas igen, jag känner mig längre, jag skrattar mer på en timme än jag gjort på flera veckor, ja månader t.o.m.!
Jag orkar, jag har energi, jag är inte längre utmattad till bristningsgränsen.

Det känns som att jag fått vingar.

Elisabet lutar sig bakåt och slumrar en stund. Jag promenerar omkring på stranden och njuter av ljudet av vågorna och blåsten och av att gå barfota i den vita, lena sanden. Tittar på killarna som surfar med hjälp av en slags skärmar - det ser roligt ut - och tar en massa massa bilder och plockar runda, släta stenar att ta med hem.

Vi sitter där länge och pratar och njuter av att bara finnas till. Så småningom far vi vidare. Vi tar en sväng genom Skillinge, som är helt underbart det med, och sedan gör vi ett besök på Backagården där det finns keramik och linnekläder och allt möjligt fint. Och så slingrar vi oss vidare längs småvägar mot Hörby för att hälsa på hos Elisabets syster. Elisabet är inte riktigt säker på vilken väg som är rätt och jag får agera kartläsare. "Jo, men här framme ska vi svänga vänster!" säger jag. "Eller, kanske inte. Vi kanske ska åt höger… eller, förresten, nej… rakt fram ska vi nog…". Men trots kartläsaren kommer vi till rätt väg och efter en stund sitter vi på en soldränkt, vindskyddad uteplats hos Elisabets syster. Där dricker vi kaffe och äter toscakaka (den minskar stadigt, undrar om Malin hinner få något? ) och nästan somnar för allt är så lugnt och stilla och solen värmer och värmer så gott. Vi sitter där ganska länge och pratar och det är hur trevligt som helst!

Efter ett tag far vi vidare och jag får chansen att öva på min kungliga handledsvink där jag tronar i baksätet.

Vi far mot Ystad genom ett landskap som är så vackert så återigen finns det inte ord som kan göra det rättvisa! Det är vidsträckta fält och mjuka kullar och här och där helt fantastiska små lövskogar där solljuset mjukt strålar ner genom trädkronorna.

Till slut är vi tillbaka nästan där vi började, fast på andra sidan Ystad: vid stranden i Mossby.

Elisabet hoppar i havet och jag blir återigen kommenderad att agera badvakt om så skulle behövas.

Jag strosar omkring barfota i sanden och tar en massa bilder medan Elisabet dyker och simmar och övar inför årets sjöjungfrumästerskap.

Det är sen eftermiddag och livet känns precis som det alltid borde göra.

När vi kommer hem äter vi mer av den goda räkgrytan och sedan sitter vi och surrar om allt möjligt. Elisabet bloggar ibland. Läser kommentarer och roliga inlägg högt för mig. Jag stickar lite.
Vi pratar och pratar och skrattar massor och har det hur trevligt och hur roligt som helst tillsammans, men vi trivs tillsammans tysta på varsit håll också. Det är så enkelt.

På kvällen går vi en runda på stan. Det är mörkt men kvällen är ljum och här och var hörs prat och skratt och hemtrevligt tallriksskrammel från pubar och restauranger.
Sedan hem igen och mer prat och skratt medan vi lyssnar på Julio Iglesias och Frank Sinatra.

Och livet känns så oändligt gott. 

Fredag morgon vaknar jag efter att ha sovit som en stock natten igenom och dessutom utan värk! Utan värk!! Jag kan säga er att jag minns inte ens när det hände sist. Inte heller när jag senast sov så gott en hel natt i sträck. Magen är fortfarande inte glad, men den är i alla fall bra mycket gladare än dagen före.

Himlen är klarblå och morgonsolen vandrar över tegelhuset på andra sidan gatan.

Elisabet är på jobbet, tvärs över gatan.
Jag gör mig lite frukost och kollar nyheter och bloggar. Herr och fru undulat studerar mig från… hm… är det Danmark tro? (Är det Danmark som ligger närmast, Elisabet?)

Visst ser de lite skeptiska ut? Vad är det för en konstig en, och vad konstigt hon pratar sen, verkar de tycka.

Elisabets lägenhet är så hemtrevlig och mysig, man känner sig lugn och som hemma direkt man kliver in. På en lapp i taket står det “Pippi Airways, gate 9″. Det är nog därifrån man tar sig till Thailand.

Vid 9-tiden går jag över till affären och köper ProViva (haha, jag höll på att skriva Viagra!) och säger hej svejs till Elisabet. Jag hinner få en skymt av chefen också (jag tror han hellre skulle bli kallad O Store Herr Chefsdirektör).

När jag ställt viagran ProVivan i kylskåpet (som man behöver vara Starke Adolf för att få upp!) bestämmer jag mig för att våga mig ut på en kort promenad. Jag skojar inte när jag säger att jag har uselt lokalsinne så jag vågar inte gå långt “hemifrån”, men nästan hela gågatan törs jag mig på i alla fall.

De flesta affärerna har inte öppnat ännu och det är inte mycket folk ute. Morgonsolen förgyller husen. Det är så vackert! Då och då stannar jag och bara står och njuter. Och det är varmt, jisses så varmt det är! jag som packat för höst har helt plötsligt hamnat i sommarvärme!

Jag är inte ute så länge, en halvtimme kanske, för magen gör ont. Jag går hem och lägger mig på Elisabets soffa och vilar ett tag. Slumrar lite, studerar herr och fru undulat. Bara slöar. Och det är så skönt!

När Elisabet kommer hem från jobbet klockan 14 har jag sovit ett par timmar och mår riktigt bra. Magen gör sig påmind litegrann då och då, men den är nästan helt glad igen. Och ingen värk i kroppen, fortfarande!
Elisabet bloggar och grejar och jag stickar lite på den rosa sjalen medan vi väntar på att en journalist från lokaltidningen ska komma och intervjua vänsterhandsamlerskan. Journalisten frågar mig en del också men mest försöker jag hålla mig ur vägen. Det lyckas inte så bra, för vips så ska både Elisabet och jag posera vid datorn.  Det hade jag ju inte räknat med direkt, men äsch, det gör väl inget.

När journalisten och fotografen gått, går vi ut på stan. Promenerar längs gågatan, förbi klostret och biblioteket och vidare till Elisabets mamma, men hon sover så gott, så vi går vidare.
Och hela tiden pratar vi, om allt. Hit och dit slingrar sig samtalet, vi kastar oss hejvilt mellan olika ämnen. Och solen skiner och det är varmt och skönt och vi går längs små slingriga gator och jag tuppar nästan av för Ystad är så vackert!

(Klicka på småbilderna för att se dem i större version.)

Sedan ringer Malin, hon står utanför Elisabets lägenhet så vi beger oss genast dit. Vi får låna en av Malins bilar - hela helgen! Vilken ängel hon är! Tack Malin!!  Vi hinner med en liten pratstund innan Malin och hennes lille lintott måste åka, och Malin är precis så trevlig och rar och go som jag trodde. Det är som med Elisabet - bara att prata på, som om man känt varandra länge, länge. Å vad roligt!

När vi ätit middag - Elisabets underbart goda räkgryta - åker vi till Mossby. Vi åker längs med havet och får njuta av en fantastisk solnedgång. När vi kommer fram tar vi av oss skorna och går barfota i sanden och det är så vackert och så ljuvligt så det finns inte ord!

Det är så vackert så man tappar andan!

Elisabet tar sig ett kvällsdopp och jag blir utsedd till badvakt, ifall vågorna skulle försöka få med sig henne ut till havs. Jag som knappt kan simma, haha. Inte mycket att hålla i när det krisar inte. Jag tar en massa bilder samtidigt som jag försöker hålla koll på den lille havfru där ute.

När vi kommer hem igen bakar Elisabet en toscakaka och sedan sitter vi och bloggar/stickar/pratar till åtminstone midnatt, medan Frank Sinatra sjunger för oss och jag bara mår så himla bra. Det värker lite på vissa punkter i kroppen, men det är knappt märkbart och det är en enorm skillnad mot hur det var innan jag for till Ystad.

En helt underbar dag avslutas med en lika underbar kväll och vi har så roligt. Det är så lätt och så trivsamt. Inga krusiduller, bara prat om allt mellan himmel och jord, som om vi aldrig gjort annat.

Jo det är lika bra jag skriver del 1, för det lär bli flera inlägg om den resan. Det är så mycket att berätta om så jag vet inte var jag ska börja. Jag ska börja från början, men det blir nog ändå ganska rörigt och flummigt misstänker jag. Det är som om jag sitter i en torktumlare - alla tankar och känslor och intryck som snurrar runt, huller om buller.

Men ok, nu börjar vi.

Det var en gång…

Torsdag morgon klockan 9 klev jag på första tåget, det som skulle ta mig till Örebro. Det regnade och var grått och runt 15 grader.

I väskan hade jag packat jeans, ett par stickade tröjor, en “vindjacka”, en yllesjal, raggsockor, tennisskor osv. Det är ju höst och även om jag far söderut så är det säkert ganska kyligt och blåsigt där nere med, tänkte jag.

Susade förbi det slags landskap som jag är van vid: skog, skog, några åkrar, mer skog.

Magen var riktigt, riktigt olycklig. Det högg och det sved och det brände och det molade. Jag tuggade Novalucol nästan på löpande band och undrade hur i hela friden detta skulle gå egentligen. När det högg som värst var jag alldeles kallsvettig. Jag ville helst bara rulla ihop mig till en boll under ett täcke någonstans, inte tillbringa hela dagen skumpandes så där en 60 mil på olika tåg. Men tanken att inte åka fanns bara inte. Jag visste ju att det inte var något smittsamt jag hade, så det var ju bara min egen mage som skulle lida. Och som jag längtat efter att få åka, inte 17 avbryter jag det för att min mage tycker annorlunda. Aldrig!

Fick vänta ungefär en timme i Örebro innan det var dags för nästa tåg, som skulle ta mig till Göteborg. Det var så vackert utanför fönstret hela tiden, tåg är verkligen ett underbart färdmedel!

Tåget var försenat, så väl framme i Göteborg blev det lite bråttom till nästa tåg men jag hann precis! Hade tänkt ringa eller sms:a Elisabet från stationen i Göteborg, men det hann jag inte. Och väl ombord på tåget var det som vanligt ytterst dålig täckning, så det fick vänta lite till.

Kom fram till Helsingborg strax efter 17, något försenad även där. Där hoppade jag på Pågatåget till Malmö. Milde himmel, vilken vacker resväg! Jag borde ju ha tagit några bilder, men vid det laget var jag rätt trött så det blev inga. Men å så vackert det var! Det var det i Malmö också, det var så fin kvällssol på husen mitt emot Malmö station.

I Malmö kunde jag äntligen höra av mig till Elisabet och tala om att jodå, jag var verkligen på väg! Sedan var det dags för det femte och sista tåget, Malmö-Ystad. Och den sträckan, den måste vara om inte den vackraste så i alla fall en av de vackraste man kan åka! När vi åkte genom Svarte var jag svimfärdig av salighet. Solnedgång över havet och så det vackra landskapet och de vackra husen… makalöst!

Ungefär halv 8 på kvällen var jag framme i Ystad, där jag direkt fick syn på Elisabet som stod och väntade. Å så roligt! Jag var trött och blek och magontig och less på att ruska omkring på tåg, men i samma sekund jag steg av tåget kändes allt mycket bättre. Kvällen var varm och det blåste en ljum vind, och jag kunde knappt fatta att nu var jag faktiskt där. I Ystad! Hos Elisabet! Det kändes som att kliva in i en film jag sett hur många gånger som helst, det kändes hemtamt och naturligt direkt.

Bara några minuters promenad från stationen och så var vi framme. Herr och fru undulat kvittrade och kikade på mig, Frank Sinatra sjöng alldeles underbart och det kändes inte alls att det var första gången jag var hemma hos Elisabet. Det var bara att slå sig ner och fortsätta, liksom.

Elisabet hade gjort en jättegod pastasallad och där fanns gott vitlöksbröd och gott vin, och vi åt och pratade och skrattade och det var precis så roligt och trivsamt och roligt som jag visste att det skulle bli.

Medan jag väntar på tåget till Ystad njuter jag av kvällssolen på de vackra husen. Och där kan jag också äntligen sms:a Elisabet och tala om att jodå, jag är på väg!