Kliver upp halv 7 efter att ha legat vaken sen 5 p.g.a. värk.
Ser att det är -25° ute. +12 i köket.
Och upptäcker att vi har inget vatten.

Men så skojigt!

Hembygdsgården Hängengården, Glommersträsk.

Det är vad det är, att se detta när jag tittar ut. Så jag tittar ut ofta, ofta.

Livet kan vara så krångligt ibland. Då är det bra med gladpiller.

ska jag ha ett arbete man måste lämna hemmet för att komma till. Ett man lämnar igen på eftermiddagen.

Ett där man inte fortfarande jobbar när klockan närmar sig 11 på kvällen.

Och jag ska inte studera på heltid samtidigt.

Some day.

som flyttade till Lappland

och gick på hockeymatch.

Hur var det då, att gå på hockey?

Jaaa…till en början var jag…skeptisk. Vi kom till arenan en timme innan matchen skulle börja och promenerade omkring lite. Vi gick in på en av sportbarerna där Micke tog sig en öl och jag…tja, kände mig som jag hamnat på en annan planet. Milt uttryckt. =) 99% öldrickande, hockeysnackande (i en del fall vrålande) män. Och så jag. Men vad tusan - man måste ju vidga sina vyer ibland…

Så gick vi till våra platser där jag försökte att inte få spagettiknän av höjdrädslan käckt och modigt lutade mig ut över räcket och slog oss ner. Sedan började en av de märkligaste upplevelser jag hittills haft i mitt 38-åriga liv.  Omgiven av människor som sjöng, tjoade, klappade, stampade, hejade, vrålade ut besvikelse, skrek ut glädje… 7600 personer. Fullsatt. Det går inte att beskriva för den som inte varit med om det. Jag var fortfarande ganska skeptisk, men tänkte att jag är ju här i trevligt sällskap och en hockeymatch är väl inte så lång…

När halva första perioden gått märkte jag att jag höll andan närhelst en Röglespelare närmade sig MoDo-målet.

I andra perioden kände jag ett märkligt rus i kroppen. Glädjerus.

I tredje perioden tjoade jag när MoDo gjorde mål. Tjoade. Högt!

Lärdom: man ska verkligen aldrig säga aldrig.

Efter matchen blev det rusning ut för att hinna till/hitta bussen som skulle ta oss hem. Och det, det var en upplevelse det med. En sardinburk är som ett ödeland jämfört med den bussen… Men, hem kom vi i alla fall, vi lyckades t.o.m. kläääämma oss ut ur bussen på rätt hållplats.

Tusen tack Micke, för en underbar kväll jag aldrig glömmer!

Betyder det att tomten inte kommer i år?

…en snö- och vinterhatande västmanlänning som flyttade till Lappland…

Ååå, det är vackert!

Utsikten från Anithas och Perras altan i morse…

Adak, kl 13:30. +3°.